sTaaaaaarT

Fuck Lena man, ab morgen machst du deine Hausaufgaben gefälligst wieder selber.... Hoffe das reicht für ne 4 - Hab dich lieb ^^.


The advantages and disadvantages of leaving home

In this text I’m going to look into the subject “The advantages and disadvantages of leaving home” and try to answer why or why not people move out of their parents household. I used several materials as seen on sites 188 and 189.

Firstly I want to name a chart (material 2) that shows the average age where children leave their parents home, depending on the country they are living in. There are quite big differences. The only thing that seems to be the same everywhere is that boys tend to stay about one or two years longer than girls. In Finland, children move out at the youngest age (girls 22, boys 23) closely followed by France and the Netherlands. Germany and the UK are also found in the lower range (girls 24, boys 25). On the upper part of the scale is, as one out of a few, Italy (girls 29, boys 31). These leads to the conclusion that the age people move out, decreases when the financial situation of a county gets better. Still, cultural influences can also play a role in this matter.
Furthermore there is an English text (material 3) which names advantages and disadvantages of moving out. On one hand, it lists quite some positive things, like more independence or increased living space. On the other hand it names problems like finances, loneliness and time management. Specially the last two are things I also found quite challenging when I lived on my own for the first time.
At least there is a quote of Robert Neelly Bellah (material 5) which basically says that the worst thing that both, parents and children can imagine is a scenario, where the children never move out and a sentence out of a German text (Material 1) which speaks of the “dream about your very own walls”.  These illustrates quite well that most children actually want to move out, if they have the opportunity.

As a conclusion we can see that the biggest issue about moving out seem to be finances. There are several materials naming this precise issue. Especially material 2, names a strong relation to wealth. The Scandinavian countries, which are the richest in the world, have the lowest age of moving out. Even if it could be challenging or frightening to stand on your own feet, shows the material also that many young adults still want to take this step (materials 1, 5). Other obstacles may be playing a role on an individual level, but their influence vanishes if we look on societies as a whole.

B2
Bildtext
Tunga regnmoln visar sig på himlen, som faktist var helt blå bara några minuter tillbaks. Den lilla flickan strövar genom trädgården, den som är vackrast av alla, på jakt efter sin ännu mindre vän, som skulle egentligen klara sig alldeles utmärkt helt själv. "Gumman, var är du? Var är du?" Slutligen hittar hon den lilla svarta katt-hane gömd mellan några stora grästuvor. "Där är du. Vi vill ju inte att din päls blir genomblöt eller hur?" Hon lyfter upp katten och vänner sig mot huset medan dem första regndroppar börjar att falla. Vätskan samlas i hennes mössan. Men hon bryr sig inte, för hon vet att dem båda två skulle vara in i värmen snart.
Sommaren kommer nog snart att vara över tänker flickan, när hon senare blickar ut ur fönsterrutan.
Jag vill ut och leka med vattnet, tänker katten i hennes famn.

lukeschmidtphotography.passgallery.com/-wildvscanadiens/gallery

i80.servimg.com/u/f80/18/37/81/25/img_2010.jpg

Några bilder som blev tagna under dem sista veckorna. Jag var i Danmark bland annat. Här följer nu "det är enklare att ventilera mig på svenska raderna" som vanligt. Ni får läsa såklart, men jag skriver bara för att få det ut lixom.

Färjestad vann ju mot Lhc i år och kanske har jag också gjort det. Det känns inte längre speciellt att parkera Alec brevid han. Jag vet att det kommer i vågor. Det har ju alltid varit så, men just nu känns det faktiskt lungt. Vi var i klätterhallen i helgen och har träffat en kille där. Jag tyckte om honom lite extra -bara lite lite grann, men det var länge sen sen det hände med nån annan. Men jag vet att det också fynns grejer som nog blir kvar för alltid. Känslan av att har ett eks, som aldrig någonsin har varit min pojkvän. Och en konstig kärlek till en stad vid polarcirkeln som resulterade i att jag är etthundra procent nöjd med årets finaldeltagarna men också slutresultatet såklart. Varger framför björnarna, men varger och björner framför allt annat. Sommersemester är bokat. - LLA du kan akta dig för oss, jag hoppas att det finns någon mäster tröjan kvar (man får ju drömma...) Hoppas att det blir bra väder på Mölleplatsen också, behöver kanske plugga lite till på Hov1 texterna. Och LHC? Vi kanske ses om några år, under en vintervecka. Ser på norrsken tillsammans och på en grönvit bortamatch förhoppningsvis. Jag tar med mina skridskor dit.
Jag kommer faktiskt ta med skridskor i augusti också, eftersom jag är galen. Och rullskridskor såklart. Och eftersom alla bra saker är tre (tysk talesätt) kommer jag kanske till och med köpa ett nytt par för hockey träningen som kanske kanske kanske börjar i höstas. Om jag lyckas trycka in det i mitt schema. Och om killarna står utt med mig. Åknings-körkort klarade jag i alla fall utan några som helst problem och frånvaron av ett damlag betyder ju också att jag får tackla. Jag får ser. I fredags blir det iaf innebandy som vanligt.



Kan du backa? Han studsar bort mig på axeln. Du kommer att blir smittad.

Seriöst? Och vad tror du var jag tänkte att sova ikväll?

Säkert inte.

Juu säkert.
Jag är också glad att se dig förresten.

Det var ju fan tanke att du skulle se stan lixom.

Tanke var att jag skulle se dig faktiskt. Tro det eller ej, men jag bryr mig inte så pass mycket om staden.



Och här har ni en liten dialog utav en historia som aldrig någonsin kommer att finnas i helheten utanför mitt huvud. Det finns berättelser som ska ges ut och dem som får förbli i skuggorna (sommarlov börja nu igen, hejar sommerskuggan nr 7 - för att lämna kontexten helt och hållet - (inte helt, Alex ser ju ut som killen, så in i helvete faktiskt - enda anledning varför jag fortfarande tittar på barnprogram ibland, även om mitt språknivå har växt ifrån det - som sagt det är alltid nånting som blir kvar.))
Okej... det är sent. Eller tidig, hur man nu vill se på detta. Jag skulle sova nu. Textkvalitäten kommer bara att sjunka ytterligare annars....

Om någon någonsin på riktigt skulle orka att läsa den här meningen skulle jag faktiskt blir rejält förvånad. Men hej på dig i så fall.

Moin - und herzlich willkommen am absolut letzten Ende des Internets....

Name .	Seite	Preis pP
Teufelsberg Abhörstation + Aussicht	*klick*	8, Führungen 15
Naturkundemuseum	*klick*	8 / in Gruppe ab 10pers 5
Spreepark LostPlace Führung	*klick*	5
Street Art Museum	*klick*	nix, aber vermutlich in dem Rahmen nur so semi sinnvoll
Funkturm Aussichtsplattform	*klick*	8 - angeblich wegen Covid zu, denke nicht dass die Seite altuell ist
stillgelegter Flughafen	*klick*	16,50 -Gruppe lohnt sich erst ab etwa 20
stillgelegter UBahn Tunnel	*klick*	25 glaube ich, je nach Buchungsseite - Anbieter: *klick*
Mauerpark Karaoke	*klick*	nix. So 15h. - Lehrerempfehlung, aber wir waren dann nur unter der Woche da
deutsches Technik Museum	*klick*	8 ab 10Pers 5 - waren wir damals war okay-interessant - gehört ein Science-mitmach Museum dazu
Feuerwehr für Maik	*klick*	nix
Schwerbelastungskörper	*klick*	nix Führung So 15h -nur wenn wir eh da lang kämen
kitkatclub	*für Daniel*	irrelevant
Ostbloc Boulderhalle	*klick*	14

Pergamon ist leider geschlossen, das medizinische Museum ist auch zu, StasigefängnisHohenschönhausen (6€) war ich schon, eindrücklich aber deprimierend
Und den Link zur BlueManGroup hab ich mal aus Kostengründen entfernt.

*U-Bahn Caprio Ziemlich teuer*
*Bierpinsel*
*LP vmtl illegal*  *klick*
*öhhhm*

Wir wissen beide was in Grömitz abging und dass du da deine Rechte überschritten hast
- (mir vollkommen sinnfreie Aufgaben auftragen, die längst von anderen erledigt wurden, weil du mir und Mey nicht gönnst, dass wir mal leise quatschen, wenn etwas Luft ist
+ Behaupten das wäre Anweisung der Einsatzleitung
+ Mich und Timo gegeneinander ausspielen
+ Unfähigkeit Kritik anzunehmen und Missverständnisse bzw falsches Verhalten einzusehen
+ mich für dein Fehlverhalten zu bestrafen)
Ich bin gewohnt dass Menschen schnell ein Urteil über mich fällen ohne überhaupt erst zu versuchen mich kennenzulernen. Das ist dein gutes Recht solange du es aus dem Dienstbetrieb raushalten kannst.
Ich versuche Vorurteile zu vermeiden. - Habe aber ein Problem mit allen, die mich ohne Grundlage mieß behandeln.
Das war eine verdammte Kindergarten-Sache deinerseits und ich hab mich schlecht gefühlt Schmatti damit nerven zu müssen.

Ich hätte mir nach Grömitz gewünscht, dass von dir aus ein klärendes Gespräch initiiert worden wäre. Du bist Bereitschaftsleitung und hast dich um Probleme zwischen deinen Leuten zu kümmern. - Auch wenn diese dich selbst betreffen.

Ich bin mit Ann-Kathrin immer gut klargekommen und würde sie niemals hinter ihrem Rücken schlechtmachen. Unwahrheiten zu verbreiten ist nicht meine Art.

Ich bin nach wie vor in der Neustädter Feuerwehr. Ich hab beim Folklore Festival nur keinen Dienst, weil ich nicht schnell genug war. Es lief nach -wer zuerst kommt malt zuerst- und ich wollte erstmal alle UniPrüfungen durchhaben, bevor ich mich mit der Folklore Planung beschäftige.
Das geht dich aber, ganz nebenbei einen fucking feuchten Kehricht an. Misch dich nicht in mein Privatleben ein.

Damit ich dir nach der Sache jetzt noch ne Chance gebe, brauchst du ne verdammt gute Erklärung.
Und nein, private Probleme interessieren mich an diesem Punkt ehrlich gesagt nur noch herzlich wenig. Die Sache mit Ann-Kathrin geht überhaupt nicht, allerunterste Schublade. Jeder hat irgendwo was zu tragen, wenn man ein Amt übernimmt ist das kein Freifahrtschein das eigene Selbstwertgefühl zu pushen in dem man (vermeintlich) schwächere runtermacht.
Rein theopraktisch ist das ein Tatbestand (Verleumdung oder üble Nachrede glaube ich) und ich könnte das anzeigen

ich bin länger im drk als du und ich werde nicht gehen, nur weil dir meine Nase nicht passt

Ich bereue zutiefst dich gewählt zu haben.
Du hast keine Pflicht mich zu mögen. Aber als Führungskraft solltest du eigentlich für mich Verantwortung übernehmen und hast mich mit demselben Maß zu behandeln, wie alle anderen auch.

Du dürftest mich aus deiner Wohnung ekeln, aber nicht aus der Unterkunft.


-Nita out

verbaler Wutausbruch, den ich sicher nicht mitschicken sollte...

Zusätzlich zu all dem zeugt deine Strategie nicht gerade von einem sonderlich hohen Intelligenzquotienten.
Lügen sollte gelernt sein. Es ist eine oft unterschätzte, durchaus anspruchsvolle Tätigkeit, bei der man sich schnell in Wiedersprüchen und leicht wiederlegbaren Behauptungen verstricken kann.
Evil vielleicht, aber Mastermind bist du eindeutig nicht.
Ach so, sorry, hab vergessen, das du kein Englisch spricht - mein Fehler.
Vermutlich auch nicht die besten Voraussetzungen für ne Führungsrolle. Aber was solls, das ist nur ne Anmerkung am Rande, du kannst ja schließlich nichts für deine Gene. Kurze Einschätzung meinerseits - du wählst AfD und bist aus vollem Herzen überzeugt dass diese "Partei" das Beste für Deutschland ist.
Und du findest, dass man versuchen sollte mit Putler zu verhandeln - Und, ganz wichtig: Sofort die Waffen niederlegen, wtf ey, so wenig Hirnschmalz hätte ich manchmal auch gerne - Habe mal gehört Dummheit soll glücklich machen,
krass dass du es trotzdem schaffst die Depri Show durchzuziehen. Vorschlag: psychisch kranke im drk - meinetwegen, aber nur soweit man das auch hinbekommt - man kann nen Posten auch abgeben, wenn man schlichtweg zu dumm dafür ist.
Wenn ich ganz ehrlich bin tust du mir leid.
Aber nur auf ner intellektuellen Ebene.
Gefühlsmäßig würde ich dir gerne mal ausgiebig die Fresse polieren.
Das ist keine Drohung. Ich weiß, wie man sich benimmt.

Und ich kann dienstlich und privat trennen.

Typischer Fall von war im Kopf irgendwie besser...
Plan -> Word -> Papierkorb Ordner
Überarbeiten lohnt sich glaube nicht wirklich


Han lägger märke på tavlan jag målade i somras. En råd utav Markus Krunegårds största hit. "Känns det som askan nu?" Han sa inget om stökigheten i rummet, inget heller om tvätten som ligger kvar på heltäckningsmattan. Bara det där - Känns det som askan nu? Ju, det gör det. Som fan faktist. Jag möter hans blick och försöker att hindra den där extra stora, men lite småläskiga leendet inom mig från att köra över hela mitt ansikte. Jag lyckas sådär. "typ." Fan, det här går för fort, han är redan hela min värld. "Leo akta dig - jag är inte som alla tjejer som skriver "lite galen" i sina Insta-bios. Jag är tjejen som de där tjejerna är rädda av.- Jag är galen på riktig. Jag pratar först- tänker sen. Jag tänker i allmänhet för fort men på fel saker, eller alldeles för mycket. Jag springer endast för att få det tyst i hjärnan. Jag har oftast brist på känslor, men det fynns saker och människor som jag älskar mycket mer än jag har rätt till. Jag prata med mig själv regelbunden. Bara i huvudet men ändå, och jag har hittills inte fattat reglerna på sociala sammankunfterxxx. Jag kämpar mot hela världen liksom." "Normalt har hittills aldrig funkat för mig. Behovs nog folk som som älskar för mycket för att hålla kontakten över stora havet. Tidsskillnaden och kanske avundsjukan har ju fuckat upp de allra flesta vänskapen. Och den som slutar att kämpa mot världen är redan förlorat på ett eller annat sätt. - Kom" Han kramar om mig och vila sin (Kinn) hakaxxx på mitt hår. "Att kunna lira på heltid är hur bra som helst, men det var länge sen jag gjorde nåt lika nyttig som inatt och jag hade hur kul som helst. Om galenskapen är priset för det, behövs den kanske för att leva på riktigt. Du har precis satt ord på mitt egen hjärna typ.


Szene die ich mochte, die zeitlich aber null Sinn ergibt...
Warme Windböen streichen über meine Wangen und die halbgeschlossenen Augenlider. Hinter meinem Rücken ist Kevin gerade dabei den Grill vorzubereiten. So ganz ohne Fluchtpunkt die Balance auf dem dünnen Holzzaun zu halten ist tatsächlich anspruchsvoller als erwartet. Was diese Terrassenumrahmung bringen soll war mir sowieso schon immer ein Rätsel. Zu niedrig für Wind oder Sichtschutz, nicht durchgehend genug um kleine Kinder am weglaufen zu hindern und eindeutig zu unbequem um länger darauf zu sitzen. Ganz nebenbei durch die jahrelange Witterung mittlerweile auch ziemlich unansehnlich. Mein dunkelfarbiges (xxxdunkles) Oberteil speichert die Wärme der Sonnenstrahlen. Der Junge, dem ich heute noch nicht zum Geburtstag gratuliert habe, stellt sich neben mich und versucht meine Aufmerksamkeit zu fangen. "Hast du irgendwas vergessen?" "Nö, glaube nicht." "Nita... Jag vill inte äter Capri." Leoj kommt mit Mina auf dem Arm durch die Terrassentür. Er ist angezogen. Schuhe. "Ingen vill äter Capri. Vart fick du det ifrån?" "Leo har sagt att det finns häst i korv ibland." "Ju det kan händer, men inte våran iallafall. Du behöver inte äter kött om du inte vill." "Men jag vill." "Älskling du får absolut göra som du tycker och Capri mår utmärkt förresten." Ich weise mit dem Finger hinter mich, wo das Thema gerade genüsslich die ersten Gänseblümchen verspeist. Mina steckt die Arme in Richtung Jesper und lässt sich von ihm in den Arm nehmen. Leo stellt sich an meine andere Seite. "Kul att du passar henne för omväxlings skull. -Går det?" "Just nu". Ich greife nach seinem Handrücken und schließe meine Finger zwischen seinen. "Jag orkar inte med att ha honom här. Jag vet att det är världens minsta problem liksom, men ändå. Jag pallar inte." Er legt einen Arm um mich und zieht meinen Kopf auf seine Schulter. Ich schmiegen mich an und drehe das Gesicht so wie wie möglich weg von Jesper. "Lite ombytta roller åt alla håll idag hmm?" Seine Fingerspitzen gleiten durch meinen Haaransatz. Mina gibt Jespar ein Update über ihre reiterlichen Fähigkeiten, während Lias ein paar Meter weiter die Blumenrabatten/kübel beschießt. Leo löst sich von mir: "Får jag lira med Lias? Han har tjatat."

25.04.19
hej gumman^^
Jag hoppas du kan läsa det här. Min far brukar skämta att iofs min handstil skulle hade befogat mig till inskrivning i läkarlinjen. Du behöver ej om du inte vill, jag trodde bara att det skulle vara mer rättvist mot dig. Grejen som hände nyss skakade mig mer än jag först trodde. Jag hade myror i brallan hela söndagen, kunde inte koncentrera mig till att plugga. (Inte att det är min specialdisciplin annars...) Det är inte ens direkt det som hände som skakar om mig. Självklart är det grymt/ hemskt och snubben är förfan ett ås! Men du är starkt och jag vet att klara av det. Men jag får ångest av känslan att vi tog en fel väg nånstans, kanske flera. Kanske ser du annorlunda på allting men jag vet oftast inte längre hur jag ska pratar med dig. Det fynns en konstigt spänning som gör mig rädda att korsa nån gräns. Den irriterar mig som fan och jag vill egentligen inte att det är så här. Om en hel del (och jag menar verkligen en hel del) hade varit annorlunda hade jag kanske blivit uppringd på lördagen. Tillsagd, att jag ska komma dit. Jag är inte dum i huvudet. Jag vet att det fanns tider, du har flörtat med mig. Du borde veta - jag gillade det. Men småprat har aldrig varit min grej och jag hade då inga resurser till att reagera. Beslutet, om jag skulle vara en del av ditt liv, ville jag låta ta dig själv. I backspegeln, var jag otroligt feg bara - och det gör mig rejält förbannad - för det är egentligen inte likt mig. Nu har det hänt en hel del sen dess. Det som jag just nu verkligen vill, är att kunna prata med dig som vanligt igen. Jag tycker att du är en otrolig snäll person. Du är smart, smartare än jag nog. Att du gick emellan var rätt, jävligt modig och absolut kanon.
-Ha en bra dag






Wenn du bis hier gekommen bist - ja, dass ist genau das wonach es aussieht. Selber schuld wenn du hier noch reinschaust. - Make your move

Spoiler:

Hur mår han?
Jag vet inte. Fem år tilbaka somnade en pöjke vid min axel och jag föll hänsingslös för honom. Han har vuxit upp utan att jag fick vara med. Men nu känns det som att det är samma pojke som ligger där igen.
Fortfarande hänsingslös kär?
(Jag flinar lite) - Det är mer nu. Jag älskar honom mer än hela världen. Det svider att ser honom såhär.
Men du får inte låta dra när dig du också. Han behöver dig här uppe. Hmmm
Okej träningskompis. Uppe på banacebordet och håll koll på pingisbollorna.
Han har sträckt ut händerna framför mig, ungefär i brösthöjd.
Men försök att vara lite tyst bara.
Ja såklart

Leo knackar tyst på dörren och jag resar mig försiktig ur sängen. Jag är glad att Nino har somnat för en gångs skull.
Hur mår han?
Jag vet inte. Fem år tillbaka somnade en pojke vid min axel och jag föll hänsynslös för honom. Han har vuxit upp utan att jag fick vara med. Men nu känns det som att det är samma pojke som ligger där igen.
Fortfarande hänsynslös kär?
(Jag flinar lite) - Det är mer nu. Jag älskar honom mer än hela världen. Det svider att se honom såhär.
Men du får inte låta dra ner dig du också. Han behöver dig här uppe. Hmmm
Bra att han är här nu åtminstone.
Okej träningskompis. Uppe på balancebordet och håll koll på pingisbollarna.
Han ställer sig mittemot mig, sträcker ut händerna i brösthöjd och jag vila mina handflator ovanpå.
Men försök att vara lite tyst bara.
Ja såklart
Hitta balansen, fokusera, glömma Nino för en stund. Jag kommer att höra honom om det är något. Jag stirrar rakt mot tomheten mellan Leos båda (knyt)nävar. Han nickar.
En-, två-, tre-, fy-vänster. Jag böjer knäna och fånga bollen innan den nuddar marken. Lyckas faktiskt också med att håller balansen på något sätt.
Leo ler
Bra, nu fjorton till, sen byter vi.
fjorton? Ja kastar bollen rakt mot hans panna. Han fångar den. – Såklart...
Det är fan ditt nummer.
Inte just nu. Kanske aldrig igen.
Okej förlåt, jag älskar träningen jag får just nu. Ibland glömma jag att ni däremot har taggad ner på det.
Det är faktiskt lugnt. Och i stunden är mitt lag här.
Jag har blivit van att vara mer än ett nummer nu.
Så jag får behålla tröjan som sovdräkt?
Om du börjar tränar igen och visar att du faktiskt förtjänar den - Självklart.

Fokus-, en-, två-, tre-, fyra-, fem-, höger.

Förlåt för idag. Det var värre än den där gången där vi blev ensam kvar på idrottspasset. Jag vet inte. Det fynns nästan ingenting som jag vill heller göra än att vara ensam med dig nånstans. Men min hjärna går bara in i nån slags panik-modus. Nu sitter jag hemma och ångrar att jag inte ens klarade av att fråga om allting är bra. Att jag inte hann checka dina ögon på skuggor. Jag antar och hoppas att allting är lugnt och att jag bara övertänker som vanligt. Fan. Jag är seriös oroligt och rädd, att nån av oss behöver det här en dag, innan vi hinner fixa det. Kanske har jag fel. Kanske fynns det ingenting att laga. Kanske ser jag nånting som inte fynns. Men lyssna. Det som jag ser, är fkn otroligt. "Vi är de som skulle vinna allt." Jag kommer inte ge upp om det - det är inget löfte. Tror mig, jag har försökt. Men jag älskar dig. Det går helt enkelt inte. Antingen så börjar vi jobba med det, med "oss", eller så behöver jag lever med mina känslor. Det skulle suger, men det skulle vara okej, ändå. Jag vill inte övertyga dig. Men jag är rädd att vi såra varann så mycket mer än nödvändigt bara.
Om du känner för att nå mig. -Gör det!
Du får ringa närsomhelst.
"För dig så kan jag gå - men även stanna kvar. Du väcker nånting inom mig jag glömt bort att jag har."


okej. Jag vet att google fynns. Och jag vet att svenska är enkelt att översätta. Men som redan skriven förrut - Jag är ganska övertygad att du inte kommer att läsa härinne slumpmässigt. Du är den enda som har länken till den här specifika tråden. Ingen råkar bara snubblar in här. (Inte ens du)
Jag fynns här ifall det behövs. Jag litar på dig helt hundra.

Jag knackar på hos Nino och öppnar dörren försiktig. "Vaken?" Han grumlar nånting. "Hur känns det?" "Vet inte riktigt." Jag tar två steg framåt och sätter mig på sängkanten, är fortfarande osäkert hur mycket som är lämplig när han i alla fall inte mår lika skitig som dom sista tre dagarna. Han sätter sig upp och lägger benen i kors, tar en hand och för den genom sitt hår. Fan va söt alltså. Han är minst lika, kanske ännu mer attraherande, när han är skör. "Lite huvudvärk kvar, lite konstigt i magen fortfarande och jag känner mig lite smålullig typ. Världen snurrar lite grann." "Kan du gå?" "Antar det... ger mig lite tid bara." "Så mycket du vill, i vartenda jävla aspekt." Han möter min blick och håller ögonkontakten i några sekunder, ansiktsuttrycket är förvånansvärt allvarligt för en gångs skull. Det är helt tyst i rummet, jag får småpanik och behöver blunda en millisekund. Han tittar fortfarande på mig efteråt. "Sätt på dig lite kläder, vi går ut. En kvart bara, lita på mig. Det är ganska så varmt fortfarande men ser till att du inte bli sämre igen bara. Förresten: Feber?" "trettioåtta typ en timme sen. Tillräckligt nog info?" "Ska räcker. Vi ses om en stund?" Han nickar bara och jag lämna rummet. Går rund och tänder varenda jävla lamp i lägenheten, får faktist lite klimatångest utav det, men inte fan ska han se himlen i förtid. (har möjligheten att se).


Jag vill har dig här ikväll. Verkligen. Jag vill bli tryck mot tält väggen av dig och hångla i halvmörkret. Jag vill lämna festen innan två och gör de saker Veronica Maggio sjunger om. Det kommer nog bli kul ändå, men jag vill göra sånt här med dig. Jag vet att du skulle älskar denna fest. Visst, det fynns tid kvar, men -vi blir aldrig nånsin så unga som du och jag är när vi skålar ikväll. Eller: inte skålar. Vad fan gör vi? Det hade varit hur underbart som helst.
Och vet du vad? Du är anledningen till att jag kommer att ta med mig mobilen senare. Jag vill vara där för dig i det osannolika fall att du känna för att ringa. Och jag hoppas innerligt att det som jag tänkte på igår inte kommer att hända.

Okej älskling. Jag kommer att fixa håret lite grann. Musiken hörs redan nu och redan härifrån. Ta hand om dig. Vi måste prata.

Jag har kanske ingen personnummer, men ett konto på flashback. Jag har sjungit till Håkan och gråtit med Veronica Maggio. Jag vet namnen på alla SHL lag, och vet vem som var inblandade i järnrörskandalen. Jag har dansat till Nationalteatern och jag heter inte Elenour. Jag känner till de tyska kockarna Werner och Werner, men jag lyssnar hellre till Magnus Betnér, Hassan, eller svenska Nyheter. Även om Hov1 fortfarande är min favorit artist har jag också lärt mig att uppskatta Maxida Märak. Jag har läst ronja rövardotter men också folk med ångest och låt den rätte komma in. Jag har sett Fucking Åmal men också Emil Hansius som reagerar på Strula. Jag äger en kopia av Björn Gustafssons livsverk och minst ett exemplar av varje kort i Mello-appen. Jag har sjungit om kärleken till Carina Berg - åtaliga gånger. Jag lirar innebandy en gång i veckan, och tränar ishockey på tisdags och torsdagskvällen. Min lur och min dator pratar svenska.
Jag har sett båda säsongerna av Mysteriet på Greveholm och kommer att titta på SVTs Historien om Sverige så fort jag har tid.

Stort hjärta - hård arbete.
Jag har kanske ingen personnummer. Men vem fan bryr sig om det egentligen? Det är bara en siffra.

Guten morgen - meine Eltern haben gerade beide Corona und deshalb teste ich mich aktuell immer vor der Uni. (hab die seit dem Wochenende nicht mehr getroffen) Naja... der Test heute morgen war minimal positiv. Mir geht's gut, ich hab nichts, aber ihr werdet heute ohne mich auskommen müssen. (Ich versuch von hier zu helfen)


(außerdem wäre ich dankbar, falls mir jemand die Präsenzaufgaben schicken könnte)


Guten morgen -folgendes: Meine Eltern haben gerade beide Corona und weil ich die am Wochenende getroffen habe teste ich mich aktuell immer vor der Uni. Gestern morgen war nichts, aber der Test heute morgen war minimal positiv. Ich habe absolut keine Symptome und denke daher nicht dass ich irgendwie ansteckend bin/war, aber weil wir gestern im Bus nebeneinander saßen wollte ich dir einmal Bescheid geben.

hej flashback


klockan är fyra just nu, mitt i natten och jag kan inte sova. Jag vill inte heller. Jag har precis gråtit lite grann, men väggarna är tunna som fan och jag vill inte väcka mina grannar, så jag slutade med det.
Mitt liv har gått sönder sen corona kom. Det känns som det går neråt hela tiden. Jag är fast även om jag inte vill. Ingenting fungerar. Jag förlorade min drömpluggplats eftersom jag inte kunde hantera online undervisningen (delvis nog, men det var spetsen iaf) och kuggade på två kurser- (har börjat gråta igen nu.) Min familj har inte varit särskilt stöttande. Speciellt inte min mor, hon vill bara har lösningar av mig hela tiden. Resultat liksom. Jag har inte fått ett tröstande kram. Det är mitt fel. Jag är bara lat och dum i huvudet. (Hon var aldrig på universitetet) Jag älskade plugget och det gick lagom bra också. Läkarlinjen är helt enkelt inte lätt. Jag var inte bäst, men jag var lagom - hade redan klarat hela anatomin. Jag gav det mitt allt, även om mitt allt kanske inte är lika bra som några annars - allt. Jag har aldrig pluggat så mycket i hela mitt liv. Nu är jag utkastade och det känns som hela mitt livs syfte bara försvann. Det tog två år att inse att det var kört. Inte på grund av att jag inte kunde greppa det mentalt, förutom på grund av att universitetet (sekretariatet för den medicinska fakulteten) helt enkelt inte svarade på mina mejl eller brev. Det finns en del i universitetets "corona-konstitution", som lovar en till försök. Jag har aldrig fått den. Medicinska studenter behöver tydligen vara tillräckligt smarta för att inte behöver den. Kanske var jag den enda av oss som led under de nya omständigheterna - vad fan vet jag. Den enda som föll igenom rastret. 
Så jag läste bara svenska kurser istället. - Under nästan två år. Jag kunde inte byta universitet eftersom jag då skulle ge upp alla anspråk på de där extra-corona-tentor-försöker, och jag kunde inte plugga vidare heller. Jag tog bara några kurser, fortsatte att plugga medicinska ämnen hemma och hoppades att jag äntligen skulle få den chans, som jag ju egentligen förtjänade. Jag fick inte den. De svarade på ingenting. Till slut gick jag till en advokat, som sa att det visst skulle finnas en chans att får igenom detta i rätten, men att det skulle nog ta två år till. Det var då där jag gav upp till slut. Jag lämnade högskolan med en C1 Diplom i svenska. ett godkänt tisus prov och en livslång spär för att plugga till läkare (och tandläkare) i hela Tyskland. Jag har börjat att plugga medicinsk ingenjörvetenskap nu i höstas. Har flyttat till min hemstad igen. Men det känns fel. Jag är redan efter i lektionerna efter att jag har varit sjuk i nästan två veckor (covid19- som ironi vill...), och jag har bara så mycket mindre motivation. Jag vill bara har en paus nån jävla gång. Och jag vill har en kram av någon som inte tror att jag är dum. Någon som fattar att jag fortfarande är hjärtekrossat på grund av det. Jag känna mig värdelös och misslyckat just nu och det finns ingen som verkar ens ser det. Min mamma pressar däremot redan på att jag ska skaffa jobb brevid plugget - jag hinner inte ens med plugget just nu. Min far är nog på min sida, men han är realistiskt sagt känslokallt och i slutändan är det nästan alltid min mor som bestämmer. Har börjat med en ny idrott också. Ungefär för ett år sen. (mamma vill såklart att jag slutar, för att nyttja tiden bättre - jobb kanske) men - Det är helt ärligt, det enda som är roligt just nu. Trots det har jag börjat sjukt sent och tränar med ungdomarna just nu. Det är otroligt roligt ändå, (de är fantastiska allihopa) men bidrar också till att jag känner mig fast. Som om jag inte skulle gå framåt alls. Kanske även bakåt, eftersom det ibland känns som om jag vore teenager igen. Jag är "bara" (bara på ett bra sätt) en del av laget. Jag är tjej och inte särskilt långt, så jag passar in överraskande bra, även om jag är tio år älder än lag genomsnittet. De beter sig inte annorlunda mot mig och några av dem har visat sig rejält överraskad, när jag sade att jag redan hade gått ut gymnasiet eller tog fram bilnyckeln efter passet. (En sa att han hade trodd att jag vore elva... ELVA. - Jag är tjusex för kontext) Dem flesta i plugget är också mycket yngre såklart.
Killen jag är kär i titta inte heller på mig något vidare, även om det ibland finns situationer där jag är osäker på det - senast i förgår, där han var lite (bara jättelite) extrasnäll. Han är lite över två år äldre än mig, har nyss avslutat sin andra utbildning (är jättestolt på honom) och gentemot honom känner jag mig otroligt omogen. Han är vuxen och självförsörjande, jag är helt beroende av mina föräldrar. Jag har försökt att komma över honom i flera år nu. Det går inte. Nu har jag gett upp om det istället. Det är nog bara en känsla som jag behöver leva med, men det gör så jävla fkn ont - nästan alltid. Jag kan inte heller tänka klart när han är i närheten. Så jag beter mig nog ganska känslokallt mot honom också, vilket jag såklart ångra djupt, varje gång i efterhand, men jag kan helt enkelt inte rå för det. Jag ser honom regelbunden eftersom vi "jobbar" på samma frivillig räddningstjänst (utan lön som volontärer/ ideell arbete - vilket är normalt i Tyskland - och räknas såklart inte som jobb i mina mammas ögon) Nästan hela min vänkrets ingår i gruppen. Att sluta bara för att slippa se honom stå inte på kartan. (Inte direkt så att jag vill sluta ser honom heller.)
Så mitt liv suger i nästan alla områden just nu. Jag vet att det skulle vara en möjlighet att skära av absolut alla band, flytta nånstans (Sverige kanske) börja nån jobb där och skita i att plugga. Mina föräldrar (mestadels min far) står för min utbildning och jag har ingen chans att finansiera en hel högskoleutbildning själv. Om jag flyr härifrån stängs den dörren. Och det skulle också drar ett slutgiltigt streck under mitt killproblem. Jag bara vill och kan inte det just nu. Inte än. Jag har behövt att stå ut med min mor hela mitt liv (förutom när jag gick läkarlinjen, då var jag ett bra barn som hon kunde skryta med hos sina vänner) Det känns inte bra just nu, och jag vet att jag verkligen skulle behöver en kram. (Inte av henne ifall någon undrar)


Imorse klockan 9:30 har jag ispass. Kanske hinner jag sova lite grann tills dess. -kanske.
Om du läste hela vägen hit - Tack! och förlåt att jag tog upp din tid.


Ge ingen tid till ånger - det blir bra vad som än kommer.- As if... Håll käften Håkan Hellström.

Ein Deittel von mor geht jetzt heim
Ein Drittel teil von mir geht heim
eins ist zerbrochen eins ist deins
En tredje del av mig går hem
för en är krossat en är din
Eins ist kaputt und eins ist dein


palia switch

Minnesota Wild: DET@MIN: Boldy scores goal against James Reimer
https://www.nhl.com/wild/video/det-min-boldy-scores-goal-against-james-reimer-6343933074112?wv=true

Jag vill att vi reder ut det här innan jag har tappat också de sista känslorna som jag har kvar för dig just nu.
Jag vet inte vad det är, men det är nånting bara som trycker bort mig. Idag var jag nästan som mot alla andra emot dig. Det brukar inte vara ett bra tecken. Jag älskar dig. Det står fast och det kommer alltid att stå fast. Alltid, vad som ens händer. Jag kommer alltid hjälper dig ifall du frågar, med allt jag kan. Men.
Jag är typ inte kär i dig längre. Just nu. Jag vet att det kommer i perioder, jag är van. Jag trodde så många gånger redan att det där, det där vore sista gången. Just nu är jag bara rädd. Rädd att det stämmer på riktigt nu. Det känns inte bra. Inte alls faktiskt. Men jag är inte kär just nu. - Nu är det iaf jag som bestämmer över mitt huvudet för en  gångs skull. Det är bra nu framför tentorna.
Iaf: Jag vet inte längre vad jag vill. Och det är nytt. Jag är inte kär i dig. Jag älskar dig. Kram och sov gott - Vi ses när vi ses. och ifall jag inte sa det än - Jag älskar dig.  00:49:45

17.6.24
På väg till plugget 
Jag mår skit just nu. Jag trodde att jag hade varit över dig. Och det är jag nog också - åtminstonde till den utsträckningen att jag hade överlevt det om vi inte hade fått ett lyckligt slut. Men det är annorlunda nu. Jag var hjärtekrossat under de senaste sju åren. Det här känns mer som en underliggande depression som infekterar allt. Allt oftare känns det som att vi två är nu så mycket separerade i typ varje aspekt, att det inte ens känns realistiskt längre att vi kan hitta varann. Jag känner mig fånigt när jag drömmer om oss. det tar på min självkänsla. Och där fanns det ju inte så mycket att börja med helt ärligt.
Jag saknar de vi var. Jag saknar vem jag var då. Men jag har också realiserad en sak - det är inte jag som snart fyller trettio. Jag är bara tjusex. Jag har hela livet framför mig. Och det är kanske tid att planera utan dig på riktigt nu. Inte bara på låtsas.
Och jag är singel - även om det inte känns så.
Det fynns fortfarande en dörr som nog alltid kommer att vara vidöppna för dig. Eller iaf för killen jag föll för. Men jag vet att jag behöver sluta att vänta på honom. Sannolikheten att han finns blir allt mindre je längre tiden har gått.
Du har varit mitt enda sanna mål under allt för långt tid nu. Du är enda målet som är kvar utav den enda tiden där jag verkligen mådde bra ett tag. Enda drömmen som inte hade krossats än. Nu verkar den också blir till ruiner allt mer - det känns som hela mitt liv ligger i ruiner just nu. Och du är nog en stor anledning varför det blev som det blev - även om jag absolut inte får skylla på dig. Men du är den enda som har sett annorlunda på mig. Att jag ännu än gång inte fick känna mig älskvärda i slutet tog nog ganska hård på mig. Det är inte ditt fel såklart, men du blev katalysatorn för det.
Det är nog nått fel på mig - och det fynns ingen som bryr sig nog för att finnas där för mig medans jag fixar det. Man kan inte klara detta ensam. "Du behöver älskar dig själv för att älska andra" Skit i det alltså - Du behöver bli älskad av någon för att kunna älska dig själv och du kan absolut älskar andra utan att älska dig själv. Planen är nu att klara bachelorn och taggar till Sverige sen (antingen mastern eller medicin) Jag är bara tjusex. Dags att släppa dig. Det här är kanske sista chansen för mig. Den för oss har nog gått för länge sen. Kanske var det den där gången jag satt på bordet bredvid baren. När du la handen på min rygg och frågade om allt är bra.
Kanske fynns det tid kvar- kanske har jag fel. Men jag har inte längre råd att chansa.

okej Realtalk - ich hatte immer mal wieder das Gefühl, dass da was zwischen uns sein könnte. Aber da war nie was handfestes und das ist auch okay! Dachte eigentlich so ab 2020, dass das endgültig durch ist. Vor ein paar Monaten hast du im ZBV einmal länger zu mir rübergeschaut, weiß nicht ob das bewusst war oder ob da nen lilagrünes Alien direkt hinter mir stand, aber da hab ich mir nochmal kurz gedacht- wait, was wenn wir uns da was großes durch die Lappen gehen lassen. Außerdem bist du immer zur Stelle wenns wirklich drauf ankommt. Rettest mich vor fallenden Atemschutzgeräten, tauchst aus dem Nichts auf, wenn ich der Meinung bin, dass es eine gute Entscheidung ist den B-Korb auf über Kopfhöhe zu heben. Bist einer der wenigen die auch nochmal zweimal nachfragen ob alles gut ist. Damit machst du ziemlich einfach wieder wett, dass du mich auf WA regelmäßig für egal was gohstest.
Wenn du wen kennengelernt hast, weiß ich ehrlich gesagt nicht, wieso du das erst so enthusiastisch andeutest und dann doch nicht damit rausrücken willst. (Soll ich NOCH direkter nachfragen?)
Ist doch cool, ich freu mich für dich! -Und würde euch das Beste wünschen.
War halt echt ein Bisschen besorgt, weil ich in den letzten Wochen ein paar Dinge mitbekommen hab, die jetzt nicht gerade mental health geschrien haben. Fand es zum Beispiel sehr seltsam, dass du nicht mit bei Piegsa warst, hatte fest damit gerechnet dich da zu sehen. Jemand meinte, dass du es nicht "hingekriegt" hättest, die Email mit dem JF-Rücktritt selber zu schreiben und dich bei den Kiddies zu verabschieden. Du kommst nachts nicht mehr zu Einsätzen, obwohl das lange die letzte Sache war wo wir uns noch ab und zu gesehen haben. Und wenn ich deinen Namen höre ist es häufig in irgendeinem negativen Zusammenhang. Ich hatte einfach ein doofes Gefühl und wollte wirklich hauptsächlich nur checken ob du okay bist.
Es ist leicht zu sehen, dass du einer von denen bist, die in der ff gerade "etwas durchs Raster fallen" hatte aber eigentlich bis vor ein paar Monaten noch das Gefühl, dass wir als Gruppe da doch irgendwie drüberstehen und zusammenhalten. Fand es höchst ungewöhnlich, dich überhaupt nichtmehr zu treffen.
Und da in Lübeck gefühlt an jeder Ecke dein Dienstwagen auftaucht, werde ich da auch regelmäßig dran erinnert.


Da ich kein Unglück auf die Neustadter Bürger wünschen möchte werd ich hier jetzt nicht schreiben, dass es cool wäre dich demnächst mal wieder zu sehen.
Und ja, es ist okay wenn du das jetzt einfach so stehen lässt.